2025-11-17 Monika Fagerholm: Döda trakten/Kvinnor i revolt (Albert Bonniers Förlag 2025; 384 s.). De bästa romanerna är inte de som man läser mödolöst, hur stor behållning man än har av dem. Nej, en riktigt bra roman ska göra motstånd, väcka invändningar, samtidigt som den inte går att lägga ifrån sig. Den första roman som gav mig den insikten var Kerstin Ekmans Gör mig levande igen. Och Monika Fagerholm är sin generations motsvarighet. Hur kan man skriva så egensinnigt, så bryta mot vedertagna regler för litterärt innehåll och form – och ändå vara så bra? Det krävs väl minst en doktorsavhandling för att reda ut; jag nöjer mig med att konstatera faktum.

Redan titlarna på den nya romanen är ett etikettsbrott: en bok ska ha en titel (och möjligen en undertitel), inte två som är avdelade med snedstreck. Och berättelsen: även om det finns en kronologisk axel hoppar den fram och tillbaka i tiden, blandar narration med inte bara en utan två metanivåer, går händelserna i förväg, så läsaren får veta hur illa det kommer att gå, först genom antydningar, småningom alltmer konkret. Och som en muntlig berättare kan författaren rätta sig själv, gå tillbaka, upprepa betydelsebärande ord och fraser. Men tro för all del inte att det är talspråk Monika Fagerholm skriver. Nej, det är en egen, noggrant utmejslad konstprosa.

Och vilken sorts historia har hon denna gång nedlagt sin författarskicklighet i? Det är inte lätt att beskriva. Den utspelar sig under bara drygt ett år, med noggranna tidsangivelser, från våren 1976 till hösten 1977. Huvudpersonen, Alice, är som oftast hos Fagerholm en flicka eller ung kvinna, 18 år. Hon är ingen superbegåvning som Diva, ingen neurotiker som Doris Flinkenberg (i Den amerikanska flickan) utan en rätt vanlig tjej, men med mer ovanliga människor i sin omgivning. Alice utvecklas mycket under detta år, och man kan absolut läsa boken som en bildningsroman. Men hon är också författarens ställföreträdande iakttagare. Berättelsen är i tredje person men kunde lika gärna ha varit en jagroman. Efter att under sommaren ha umgåtts i sin hemtrakt med den gåtfulla flickan ”Honecker” och den amerikanska desertören Timothy flyttar hon plötsligt från sin mor till sin far och hans nya familj i ett radhus i en förort till Helsingfors. Fadern Max är fotograf med ett stort internationellt genombrott på kommande. Hans fru Siri är internationell topptjänsteman. Här finns också två halvbröder, den nästan jämnårige Michael och den tre år yngre ”Prinsen”, begåvad men odrägligt bortskämd och självupptagen. Med Siri kan Alice prata litteratur, och flera ikoniska kvinnliga författare lyfts fram och citeras. Framför allt Doris Lessing och hennes självbiografiska verk men även Sylvia Plath och Adrienne Rich. Tillvaron i radhuset, ”dockhuset”, är skenbart idyllisk, och att familjen i själva verket är dysfunktionell märker de inte ens själva. En viktig roll spelar också familjens bekant, den framstående teaterkvinnan Veronica Seger, som håller stora fester i sin paradvåning i centrala Helsingfors.

Alice ska egentligen gå i aftonläroverk och ta studenten till våren, men inspirerad av Honecker och av artiklar om Baader–Meinhof-ligan börjar hon skriva på en roman om en hemlig terroristcell i en skola. Romanen, som vi får läsa långa utdrag ur, antas entusiastiskt för utgivning av ett ledande förlag. Alice får också en pojkvän, Pelle, och framtiden verkar ljus, när den, tidigt i boken förebådade, katastrofen inträffar.

Mycket mer funnes att säga om denna vindlande berättelse, men min text hotar redan att bli för lång. Jag har varit en entusiastisk men inte okritisk läsare (hotar inte en del av Fagerholms favoritgrepp att bli maner?). En riktig värdering får anstå, eftersom den här romanen ska utgöra första delen i en trilogi. Hur fortsättningen ska bli kan man, med Monika Fagerholms oförutsägbarhet, inte veta. Kanske kommer Honecker att få en mer framträdande roll; en episod i slutet av boken tyder på det. Vi som gillar Monika Fagerholm och hennes författarskap har högtidsstunder att se fram mot.